Tusentals Liv Har Förstörts Av Psykiatrins ECT-behandling

Till Socialtyrelsen
Enskildas klagomål
106 30 Stockholm

”Mitt namn är XX och jag är Y år.

När jag var 19 år träffade jag första gången en psykiatriker på BUP i Karlskrona. Då var mitt främsta problem stark ångest, var också lite nedstämd.

Runt december 2007 blev jag föreslagen ECT, jag hade då varit deprimerad i 6 månader och provat olika mediciner utan någon större effekt. Jag hade också varit inlagd i 6 veckor och blev inlagd igen på St: Lars i Lund vid de första ECT-behandlingarna. Läkaren föreslog ECT och jag gick med på att testa. Jag fick runt 20 behandlingar. Sedan dess upplever jag starka försämringar i min kognitiva förmåga och koncentration, tankeverksamhet och minne. Sämre reaktion, märks i trafiken och ibland på jobbet. Läkaren berättade att ECT utlöste ett epileptiskt anfall som gjorde att signalsubstanserna ”lagade hjärnan”. Jag har testat många olika antidepressiva medel, men under den perioden tror jag att jag stod på Mirtazapin. Som jag minns sa man att jag skulle få en snabb förbättring utan jobbiga biverkningar. Vilket lät bra eftersom jag fick mycket biverkningar av all medicin.

Jag har aldrig orkat anmäla de skador som jag har fått, men vill göra det här känt för er och att jag på så sätt kan hjälpa någon annan.
 
Läkaren sa att man kunde förlora lite minne, men att det först hände efter många behandlingar. Så har alla läkare sagt som jag har pratat med. Det stämde inte på mig, jag förlorade flera års minne redan efter första behandlingen och då tyckte jag att det var lika bra att fortsätta. Jag fick ca 20 behandlingar. I början av behandlingarna mådde jag bättre, men det berodde snarare på att jag inte kom ihåg något, inte hur jag mådde innan eller mina djupa tankar. Jag var helt borta i huvudet. När jag blev utskriven började de värsta problemen.

När jag pratade med två av mina närmaste vänner kom jag inte ihåg vad vi hade gjort eller vad som hade hänt i deras liv. Jag kände mig så tom och korkad. De fick berätta om allting. När jag gick på fester med lite mer ytliga kontakter presenterade jag mig för många var på de tittade konstigt på mig och sa att vi hade träffats. När det hade blivit så med några personer på samma fest visste jag inte var jag skulle ta vägen eller vad jag skulle prata om. Det blev som en skräckslagen mardröm för mig och det slutade med att jag fick gå hem.

Det har varit en lång väg tillbaka, där min pojkvän har fått berätta för mig vilka jag känner, när jag har träffat dem och vad vi har gjort. Jag kan inte förstå att jag har gått igenom sådana behandlingar, att jag har legat på en brits och krampat och stänkt saliv runt omkring mig. Det var en läkare som berättade för mig att det inte var så konstigt att jag hade ont i kroppen efteråt eftersom jag stod som en spännbåge i luften, hemskt! Livet går sakta vidare, men jag känner mig inte så skärpt i huvudet som jag var innan …

Jag vill att folk tänker igenom noggrant innan de går med på den behandlingen. På vissa kan det fungera, men för de flesta medpatienter som jag har haft blir förvirrade.
 
Det jag upplever nu är att jag har nedsatt koncentration, minne och reaktion. Jag arbetar 50 % och är sjukskriven resten. De vardagliga sysslorna klarar jag av, men jag kan inte avsluta min sjuksköterskeutbildning som jag har ett år kvar på. Jag försökte gå tillbaka efter min ECT, men det blev katastrof. Jag kom inte ihåg de enklaste sakerna med datorer och hur man söker artiklar eller något från den kursen som jag läste innan, jag kunde inte heller hänga med i samma tempo som de andra. Under det sista året är det mest praktik och det skulle jag inte klara av inte heller att jobba som sjuksköterska på avdelning. Jag märker att mitt minne är sämre när jag jobbar, glömmer lätt bort saker. Min reaktionsförmåga antar jag är nedsatt för jag reagerar inte alltid i trafiken när jag cyklar, vilket ibland kan vara farligt.

Alltid när jag har sagt att jag har fått sämre koncentration, minne och reaktion säger läkarna att det beror på min depression eller på mina mediciner. Jag vet inte själv vad det beror på. Jag kanske hade varit sån här utan min ECT också, det är omöjligt för mig att veta.

Från början sa läkaren att det var väldigt ovanligt att man fick en sådan reaktion på minnet redan från början, men att det skulle komma tillbaka. Det var svårt för mig att märka att så pass mycket minnen hade försvunnit, eftersom jag var inlagd på avdelning och inte pratade med så många vänner. Det märktes först när jag blev utskriven. Jag har nu också berättat för min läkare, men hon sa att det var så länge sedan så det beror inte på det utan det skulle då vara min medicinering som gjorde detta.
 
Jag skulle ALDRIG mer gå med på att få ECT. Jag vill helst att det ska stå i min journal så att ingen läkare hittar på att de ska göra det. Jag vet att de närmaste personerna omkring mig också skulle protestera. Enda gången som jag skulle rekommendera det är om någon är så pass deprimerad att den personen inte stiger upp ur sängen, inte pratar, inte äter och inte sköter sin hygien. Det ska alltså gå väldigt långt….”