Socialstyrelsen
Enskildas klagomål
106 30 Stockholm
”Enligt informationen på er hemsida tas anmälningar om klagomål där det man vill anmäla ligger mer än två år bakåt i tiden inte upp. Jag anmäler ändå och hoppas att min anmälan bidrar till att minnesskador efter ECT uppmärksammas.
Under hösten 2005 genomgick jag en behandlingsserie med sex behandlingar. Behandlingarna var upplagda till varannan dag. Våren 2006 genom gick åter en behandlingsserie med sex behandlingar, denna gång polikliniskt. Detta var i Gällivare på psykiatriska kliniken.
Jag åt samtidigt 225 mg Efexor dagligen. Dessa mediciner gjorde mig mer död än levande, jag var som en zombie, kände inget och brydde mig inte om något överhuvudtaget.
ECT, behandlingen erbjöds som en ”sista utväg” efter mitt tredje självmordsförsök på den låsta psykiatriska vårdavdelningen, trotts tillsyn fyra gånger i timmer och trotts extra vak. Så lyckades göra försök att få ett slut på min fruktansvärda ångest. Efter mitt tredje självmordsförsök på avdelningen kom överläkaren in på mitt rum och sa: ”Den sista utvägen är ECT behandlingar”. I journalanteckningarna står det ” X kan nog ändå vara djupt deprimerad.” Det står också att dem trodde att jag gjorde dessa försök för att få uppmärksamhet. Och kanske var det så. Jag vill ju ha hjälp, men det var ingen som hjälpte mig. Jag hade väldigt svårt att uttrycka mig, mina känslor, tankar och att prata om det som hänt mig. När jag vill prata, hade dem inte tid och drogade ned mig istället.
Jag vet inte om mina minnes störningar idag är på grund av ECT’n eller bara är ”vanlig” minnesstörningar som alla har? Jag har dock mycket lite minne av vad jag idag vet cirka ett och ett halvt år bakåt i tiden från det att jag fick behandlingarna, ett och ett halvt år framåt är också borta. Jag misst tre år av mitt liv. Jag kommer tillexempel inte ihåg varken min 18 års dag eller 20 års dag. Jag kommer inte ihåg mina syskons födelsedagar, jular eller de nyårsaftnar som passerat under den tiden. Jag kommer inte ihåg min hunds unga tid, valptiden eller unghundsåren. Jag har även problem idag med få lugnande medel exempelvis vid läkarundersökningar idag. Min skräck är att sövas ned igen. Jag har bestående problem med inflammerade axelleder. Jag är extremt överrörlig i mina leder, i och med kramperna under ECT behandlingarna drogs min axlar ur led, för att sedan falla på plats efter krampernas slut.
En läkare har sagt till mig att mitt minne inte kommer att komma tillbaka, ”det du har förlorat har du förlorat. Det är som att stänga av datorn utan att spara.” Han bad mig att prata med mina anhöriga och be dem återberätta. Jag sa att jag försökt, men trotts att dem återberättat så väcks inget till liv. Det är dött, det är tomt. Ett mörkt grått blad. Mina minnen är som bortblåsta. Jag har nog tyckt att mitt fall är väl ingenting. Sedan är det skammen, skammen av att inte komma ihåg, rädsla för att bli förminskad, att det är väl ingenting. ”