Mannen på bilden har inget med artikeln att göra.
Ett brott mot mänskligheten
av Lawrence Stevens, J.D.
Författaren Lawrence Stevens är en advokat vars utövning har inkluderat att representera psykiatriska ”patienter”. Hans skrifter är inte upphovsrättsskyddade. Du är fri att göra kopior.
Vad som brukade kallas elchock eller elchocksbehandling är numera vanligtvis kallat ”Elektro Convulsiv Terapi”, ofta förkortat ECT. Benämningen är missvisande eftersom ECT inte är en form av terapi, trots påståenden från dess supportrar. ECT orsakar hjärnskada, minnesförlust och minskad intelligens. I en artikel från 25:e mars 1993 i New England Journal of Medicine står det att ”elektrokonvulsiv terapi ofta används för att behandla vissa psykiska sjukdomar, särskilt depression” (s. 839). Newsweek Magazine från den 26 mars 1990 rapporterar att ”elektrokonvulsiv behandling (ECT) … har ett uppsving … uppskattningsvis 30 000 till 50 000 amerikaner får nu chockterapi varje år” (sid. 44). Andra nyare beräkningar går så högt som 100 000 per år.
I sin lärobok Psychiatry for Medical Students, publicerad 1984, säger Robert J. Waldinger, M.D. : ”ECT:s verkningsmekanism är inte känd … Som med de andra somatiska terapierna i psykiatrin vet vi inte den mekanism genom vilken ECT utövar sin terapeutiska effekter” (s. 120 och 389). Psykiatriker hävdar att olycka eller så kallad depression ibland orsakas av okända biologiska avvikelser i hjärnan. De säger att med någon okänd verkningsmekanism så botar ECT dessa okända biologiska avvikelser. Det finns inga bra bevis för dessa påståenden. ECT hjälper inte till att eliminera den olyckliga känsla som kallas depression annat än genom att orsaka mental desorientering och minnesförlust. Detta är sant, även om det för närvarande är olycka eller ”depression” som är det enda ” tillstånd” för vilket ECT är en erkänd ”terapi”. Sannerligen, snarare än att eliminera depression så har minnesförlust och förlorad mental förmåga som orsakas av ECT gjort, att en del som blivit utsatta för ECT fått så mycket ångest, att de har begått självmord efter att ha fått ”behandling”.
ECT består av elektricitet som leds genom hjärnan med en spänning från 70 till 400 volt och en strömstyrka från 200 milliampere till 1.6 ampere (1600 milliampere). Den elektriska chocken ges för så lite som en bråkdel av en sekund till så länge som flera sekunder. Elektroderna är placerade på vardera sidan av huvudet på tinningarna eller ibland på framsidan och baksidan av ena sidan av huvudet, så att elektricitet kommer att passera bara vänster eller höger sida av hjärnan (vilket kallas ”enkelsidig” ECT).
Vissa psykiatriker hävdar falskeligen att ECT består av att en mycket liten mängd av elektricitet leds genom hjärnan. I själva verket är de 70 till 400 volt och 200 till 1600 milliampere som används i ECT ganska kraftfulla. Den energi som tillförs i ECT är vanligen lika stor som den som finns i vägguttagen i ditt hem. Det skulle kunna döda ”patienten” om den strömmen inte var begränsad till huvudet. Elektriciteten i ECT är så kraftig att den kan bränna huden på huvudet där elektroderna är placerade. På grund av detta använder psykiatriker elektrodgelé, även kallad ledande gel, för att förhindra brännskador från elektriciteten. Den elektricitet som går genom hjärnan orsakar anfall så kraftfulla, att så kallade patienter som får denna så kallade terapi har brutit sina ben under anfallen. För att förhindra detta ges en muskelförlamande drog omedelbart före den så kallade behandlingen. Naturligtvis är den värsta delen av ECT hjärnskador, inte brutna ben.
Elektricitet är bara ett av flera sätt som psykiatriker har framkallat anfall på hos människor för förment terapeutiska syften. Enligt psykiatriker är anfall framkallade av kemikalier eller gas lika effektiva psykiskt sett som ECT. I september numret 1977 av American Journal of Psychiatry, sa psykiatri professor Max Fink, M.D.: ”Anfall kan också framkallas av ett inhalerbart bedövningsmedel, flurothyl, utan elektriska strömmar och dessa behandlingar är lika effektiva som ECT” (sid. 992). På samma sida sade han, att anfall som framkallas genom att injicera ett läkemedel, pentylentetrazol (Metrazol), in i blodomloppet har terapeutiska effekter som är lika med anfall framkallade av ECT.
Det är minst sagt intressant att någon av dessa tre mycket olika medel att producera anfall på – flurothyl gas inhalerad genom en gasmask, Metrazol injicerad med en injektionsnål eller elektricitet passerad genom huvudet – kunde vara lika psykiskt ”terapeutisk”. Psykiatriker säger att det är anfallet som är ”terapeutiskt”, inte metoden för att framkalla anfallet. Men varför skulle anfall som framkallas av någon av dessa tre mycket olika metoder vara lika ”terapeutisk”?
En teori är att de alla är lika skrämmande för offret (”patienten”) som tar emot ”behandlingen”. I sin bok Against Therapy, publicerad 1988, frågar psykoanalytiker Jeffrey Masson, fil.dr.: ”Varför torterar psykiatriker människor och kallar det elchocksterapi?” (s. xv ). I sin bok Battle for the Mind: A Physiology of Conversion and Brain-Washing sa William Sargant: ”Historien om psykiatrisk behandling visar verkligen att från urminnes tider har försök gjorts för att bota psykiska sjukdomar genom användning av fysiologiska chocker, skräck och olika kemiska medel och dessa har alltid gett lysande resultat hos vissa typer av patienter” (s. 82). I sin bok Breakdown påpekar psykologen Norman S. Sutherland att enligt hans observationer var ECT ”allmänt fruktad ”, och han säger att ”det finns många rapporter från patienter som liknar stämningen på sjukhus de dagar när ECT skulle ges vid ett fängelse dagen för en avrättning” (s. 196).
Försvarare av ECT säger att på grund av tillägg av anestesi för att göra proceduren smärtfri är skräcken för ECT helt ett minne blott. Detta argument missar poängen. Det är den mentala desorienteringen, minnesförlusten, den förlorade mental förmågan, insikten efter uppvaknandet ur ”terapin” att ens eget väsen håller på att förstöras av ”behandlingen” , det är detta som framkallar skräcken – inte bara eller ens främst det fysiska lidandet. ECT, eller elektrochock, slår till mot kärnan av personligheten och är skrämmande av detta skäl.
Såsom sades av Lothar B. Kalinowsky, leg. läk., och Paul H. Hoch ,leg. läk., i deras bok Shock Treatments, Psychosurgery, and Other Somatic Treatments in Psychiatry: ”Rädsla för ECT är dock ett större problem än vad som ursprungligen insågs. Detta hänvisar till en rädsla som utvecklas eller ökar först efter ett visst antal behandlingar. Den är annorlunda än rädslan som patienten, obekant med behandlingen, har före den första behandlingen … ”den plågsamma erfarenheten av det splittrade jaget” är den mest övertygande förklaringen till den sena rädslan för behandlingen” (s. 133).
Ett sätt som ECT uppnår sina effekter på är, att offren för denna förmenta terapi ändrar sina beteende, visar känslor och uttrycker idéer i syfte att undvika att bli torterad och förstörd av ”terapin”. Vägran att ta ECT fungerar inte alltid eftersom ECT ofta administreras mot ”patientens” vilja. I The Powers of Psychiatry, publicerad 1980, sade Emory University Professor Jonas Robitscher, juris.dr., leg. Läk.: ”Organiserad psykiatri fortsätter att motsätta sig eventuella begränsningar i lag, förordning eller rättsfall i sin ”rätt” att ge elchocker till ofrivilliga och ovilliga patienter” (s. 279). Till och med på 1990-talet förbjöd endast en stat i USA – Wisconsin – all ofrivillig administrering av ECT.
Eftersom ”patientens” rädsla för ECT är en av de saker som gör att ECT ”fungerar”, får psykiatriker ofta resultat genom att endast hota folk med ECT. Som psykiater Peter R. Breggin, leg. läk., säger i sin bok Electroshock: It’s Brain Disabling Effects: ”För patienter som bevittnar dessa [hjärn-handikappande] effekter utan att själva genomgå ECT, är effekten av ECT ändå hotfull. De gör allt i sin makt genom att samarbeta för att undvika ett liknande öde” (s. 173).
Ett annat sätt som ECT uppnår sina effekter på är genom att skada hjärnan. För att citera Lee Coleman, leg. läk.,psykiater: ”Motivet för elchocker var tidigare formulerat i psykoanalytiska termer, med bestraffande superegos som ibland kräver upprepade stötar på 110 volt för lugnande. Först då kunde skuld mildras och missnöje befrias. Det är mycket vanligare nu att höra lika absurda neurofysiologiska förklaringar, denna gång med tanken att dessa elektriska övergrepp på något sätt ordnar hjärnans kemi till det bättre. De flesta teoretiker är emellertid överens om att detta är spekulationer. De brukar faktiskt få en viss tillfredsställelse från chockbehandlingens förmodat okända verkningsmekanism … Sanningen är dock att elchocker ”fungerar” genom en mekanism som är enkel, okomplicerad och inses av många som har genomgått den och alla andra som verkligen vill förstå. Tyvärr vägrar de som förespråkar elchocker (särskilt de som administrerar det) att erkänna vad det gör, eftersom det skulle få dem att må dåligt. Elchocker fungerar genom att skada hjärnan.
Förespråkarna hävdar att denna skada är försumbar och övergående – ett påstående som är ifrågasatt av många, som har blivit utsatta för proceduren. Vidare vill dess förespråkare se denna skada som en ”bieffekt”. I själva verket är de förändringar man ser när elchocker ges helt förenliga med generell akut hjärnskada, till exempel ett slag mot huvudet med en hammare. Vad som händer är i huvudsak att den enskilde är omtumlad, förvirrad och desorienterad och därför inte kan komma ihåg eller inse aktuella problem. Elchockerna fortsätter sedan under några veckor (ibland flera gånger om dagen) för att proceduren ”ska bita”. Detta innebär att skada hjärnan tillräckligt, så att den enskilde inte kommer ihåg, åtminstone för flera månader, de problem som ledde till att han elchockades i första hand.
Ju större hjärnskador desto mer sannolikt är det att vissa minnen och förmågor aldrig kommer tillbaka. Alltså är minnesförlust och förvirring som följd av hjärnskada inte biverkningar av elchocker. De är de medel som familjer (kanske omedvetet) och psykiatriker ibland väljer för att hantera bekymrade och besvärliga personer. Många av oss skulle ifrågasätta ett sådant tvivelaktigt sätt att utplåna snarare än att hantera känslomässigt lidande” (Ur inledningen av The History of Shock Treatment, redigerad av LR Frank, s. xiii.)
Förespråkarna för ECT hävdar falskeligen att det inte finns belägg för hjärnskador från ECT. Till exempel, i sin bok Overcoming Depression säger Dr Andrew Stanway, en brittisk läkare: ”Folk oroar sig ofta för att ECT kan skada deras hjärna på något sätt, men det finns inga bevis för detta” (s.184).
I själva verket tog det inte lång tid efter det att ECT uppfanns 1938 innan obduktions- studier, som avslöjar ECT-orsakad hjärnskada, började publiceras i medicinska tidskrifter . Denna hjärnskada innefattar hjärnblödningar (onormal blödning), ödem (kraftig ansamling av vätska), kortikal atrofi (krympning av hjärnbarken, eller yttre lagren av hjärnan) , vidgade perivaskulära utrymmen i hjärnan , fibros (förtjockning och ärrbildning) , gliosis (tillväxt av onormal vävnad) och förtunnad och delvis förstörd hjärnvävnad. (Se Peter R. Breggin, leg. läk., Electroshock: It’s Brain Disabling Effects, för referenser.)
Som kommentar till omfattningen av fysiska hjärnskador orsakade av elektrokonvulsiv ”terapi” sa Karl Pribram, leg. läk. chef för Stanford University´s Neuropsychologi Laboraty en gång: ”Jag skulle hellre ha en liten lobotomi än en serie av elchocker … jag vet hur hjärnan ser ut efter en serie av chocker, och det är inte särskilt trevlig att titta på” (APA Monitor, sept.-okt. 1974, s. 9-10).
Dr Sidney Sament, en neurolog, beskriver ECT på detta sätt: ”Elbehandling kan i princip definieras som en kontrollerad typ av hjärnskada som produceras med elektriska medel. Det finns ingen tvekan om att vissa psykiatriska symtom elimineras … men det är på bekostnad av hjärnskada”(Clinical Psychiatry News, mars 1983 mars, s. 4).
Även om han är en försvarare av ECT,så har Duke University psykiatri professor Richard D. Weiner, leg. läk. fil.dr. erkänt, att ”data som en helhet måste anses förenliga med förekomsten av frontal förtvining (atrofi) efter ECT” (Behavioral & Brain Sciences, mars 1984 , s. 8). Med ”frontal förtvining” menar han förtvining (minskad storlek) av frontalloberna i hjärnan, varvid frontalloberna är delarna som anses vara ansvariga för högre mentala funktioner. Frontalloberna får det mesta av elektriciteten från ECT. Dr Weiner medger också att ”Breggins uttalande att ECT alltid producerar ett akut organiskt hjärnsyndrom är korrekt” (ibid., s. 42). Organiskt hjärnsyndrom är en organisk hjärnskada.
Psykologisk testning av dem som har fått ECT visar också att ECT orsakar permanenta hjärnskador. Till exempel, i en artikel i British Journal of Psychiatry, sade tre psykologer: ”ECT-patienters prestanda befanns vara sämre på WAIS [Wechsler Adult Intelligence Scale]” och ”ECT-patienters sämre Bender-Gestalt-resultat tyder på att ECT orsakar permanenta hjärnskador” (Donald I. Templer, leg. läk., et. al., ”Cognitive Functioning and Degree of Psychosis in Schizophrenics given many Elektrokonvulsiv Treatments ” Brit . J. Psychiatry, vol. 123 (1973), s. 441, 442, 443) .
I sin bok från 1989 The Exercise Prescription for Depression and Anxiety säger psykologiprofessor Keith W. Hohnsgard, leg.läk.: ”Några som får ECT verkar lida både av allvarliga och bestående minnesförluster”. En kvinna som fick ECT beskrev de effekter ECT hade på hennes minne: ”Jag minns inte saker som jag aldrig ville glömma – viktiga saker – som min bröllopsdag och vilka som var där. En vän tog mig tillbaka till kyrkan där jag hade mitt bröllop och det hade ingen betydelse för mig” (citerad i: Peter R. Breggin, leg. läk., Electroshock: It’s Brain Disabling Effects, s. 36).
Professionella människor, som sökt behandling för depression och fått ECT, har förlorat en livstid av professionell kunskap och skicklighet på grund av denna så kallade terapi. (Se till exempel, Berton Rouchs artikel i lästips, nedan). I en stat, Texas, kräver en statlig lag att de som överväger ECT varnas för ECT-orsakad minnesförlust. Men i de flesta stater får de som genomgår ECT frivilligt göra det utan någon varning om hjärnskador och tillhörande minnesförlust och intellektuella funktionshinder, som de är på väg att utsättas för . Psykiatern som föreslår ECT brukar vara den person som är minst benägen att ge dessa varningar.
ECT-förespråkare hävdar ibland att anestesi, en muskelförlamande drog och syresättning (”patienten” andas luft eller 100 % syre) förhindrar ECT-orsakad hjärnskada. Men varken bedövning, muskelförlamande droger eller att andas syre stoppar vad elektriciteten gör med hjärnan. Obduktionsstudier, EEG och observation av dem som har fått ECT indikerar, att de som ges ECT med narkos, en muskelförlamande drog och tvingas att andas luft eller syrgas får samma hjärnskador, minnesförlust och intellektuella funktionshinder som de som ges ECT utan dessa modifieringar.
Vissa ECT-förespråkare hävdar att de nyare kortpuls ECT-enheterna orsakar mindre skada än de sinusvåg ECT-enheter, som dominerade fram till 1980-talet. Mot detta citerar en framstående ECT-supporter, psykiatriprofessor Richard D. Weiner , leg. läk., fil. dr., studier som ”visade att sinusvåg och dubbelriktade pulsstimuli producerar motsvarande minnesförlustförändringar” (Behavioral & Brain Sciences, mars 1984 s. 18).
Enligt University of Chicago psykiatriprofessor Richard Abrams, leg. läk., i hans lärobok Electroconvulsive Therapy är 400 volt en typisk toppspänning producerad av de nyare kortpuls ECT-enheterna (s. 113). Detta är mer än dubbelt så höga spänningar som produceras av de äldre sinusvåg-maskinerna, vilket tyder på att de nyare kortpuls ECT-enheterna gör större skada.
Påståenden om att den nya ”unilateral” ECT, där elektricitet leds genom endast en sida av huvudet, är mindre skadligt, är också falska. Tanken är att skona de delar av hjärnan som ansvarar för verbala och matematiska färdigheter (icke-emotionella, dator-liknande intellektuella funktioner). Dessa funktioner tros ligga i det som missvisande kallas den dominerande sidan av hjärnan. Ett problem är svårigheten att bestämma vilken sida av hjärnan detta är hos någon särskild individ. Ibland elchockar psykiatriker oavsiktligt den sida av hjärnan de försöker skona. Den sida av hjärnan, som är avsedd att få elektricitet i unilateral ECT, kallas bedrägligt för den icke-dominanta sidan. Denna förment icke-dominanta sida av hjärnan är i första hand ansvarig för vår emotionella natur och sexualitet, konstnärlig, kreativ och musikalisk förmåga, visuell- och rumsuppfattning, atletisk förmåga, omedvetna mentala funktioner och vissa aspekter av minnet .
För att citera neurologi-professor Oliver Sacks är det ”av den mest grundläggande betydelse” eftersom det ger ”de fysikaliska grunderna för persona, Jaget, ” utan vilket ”vi blir dator-liknande” (The Man Who Mistook His Wife for a Hat and Other Clinical Tales, sidorna. 5, 20). Den sida av hjärnan som elchockas vid den förment icke-dominanta hemisfären, ensidig ECT, är minst lika viktig för oss som de andra delarna av våra hjärnor.
Psykiatriker som använder ECT bryter mot sin hippokratiska ed att inte skada patienter och är skyldiga till en form av vårdkvacksalveri. Tyvärr har de flesta psykiatrer administrerat ECT och staten har misslyckats med att leva upp till sitt ansvar att skydda oss från denna skadliga och irrationella ”behandling”. Det är därför upp till dig att skydda dig själv och dina nära och kära från kvacksalveri såsom ECT genom att hålla dig själv och dina nära och kära ifrån utövare som använder det.
Författaren Lawrence Stevens är en advokat vars utövning har inkluderat att representera psykiatriska ”patienter”. Hans skrifter är inte upphovsrättsskyddade. Du är fri att göra kopior.
En textversion av denna artikel och andra som har att göra med temat ”psykisk sjukdom” och dess behandling kan hittas på http://www.antipsychiatry.org. Du kan också beställa dem i broschyrform på den hemsidan.
Översättning: Thomas Nilson
Språkvård och korrigering: Inga
Referenser:
- Shocked! 40,000 Volts of Fun – – Award winning site produced by a shock survivor.
- Peter R. Breggin, M.D., Electroshock: Its Brain Disabling Effects (Springer Publishing Co., New York, 1979).
- Peter R. Breggin, M.D., Toxic Psychiatry: Why Therapy, Empathy, and Love Must Replace the Drugs, Electroshock, and Biochemical Theories of the ”New Psychiatry” (St. Martin’s Press, New York, 1991).
- Leonard Roy Frank (editor), The History of Shock Treatment (self-published, San Francisco, 1978).
- John Friedberg, M.D., ”Electroshock Therapy: Let’s Stop Blasting the Brain”, Psychology Today magazine, August 1975, p. 18.
- John Friedberg, M.D., Shock Treatment Is Not Good For Your Brain: A Neurologist Challenges the Psychiatric Myth (Glide Publications, San Francisco, 1976).
- John Friedberg, M.D., ”Shock Treatment, Brain Damage, and Memory Loss: A Neurological Perspective”, American Journal of Psychiatry,Vol. 134, No. 9 (September 1977), p. 1010.
- Berton Rouche, ”Annals of Medicine As Empty as Eve”, New Yorker magazine, September 9, 1974, p. 84. Denna biografiska artikel beskriver i avskräckande detalj omfattningen och kroniskheten av minnesförlusterna orsakade av elchocksbehandling.
- American Electroshock Survivor Group 212 NO JOLTS