”Hösten 2004 fick jag diagnosen anorexi och jag blev allt sämre. I februari 2005 lades jag med LPT in på en IVA avdelning för att de skulle rädda mitt liv. Jag vägde bara 32 kg och kunde resa mej upp utan att svimma. Alla värden var katastrofala och var kvar på IVA i en månad. Sedan flyttades jag till en vanlig psykavdelning men jag åt fortfarande inte och de höll fast mej när de sondade mej.
Till sist tyckte läkaren att ECT skulle va en bra behandling för mej, jag fick 13 behandlingar på ca sex veckor. DEn här perioden minns jag inget av. Jag kommer inte ihåg personalen på avdelningen och inte heller hur det såg ut där. Mina anhöriga fick inte information att jag skulle få ECT utan de fick veta det när behandlingen hade påbörjats. Jag finns inget av den här tiden, jag minns heller inte ett halv år tillbaka i tiden.
Jag hade köpt ett fint ur till min mormor när hon fyllde 80 år. Flera år senare när mormor bar uret frågade jag var hon fått det ifrån och hon svarade att jag köpt det. Inte ens när hon berättade det för mej kom jag ihåg det.
Jag har efter behandlingen haft svårt att koncentrera mej och klarar inte av umgås med många personer längre stunder. Jag klarar inte av att jobba och äter massor med mediciner. Jag skulle egentligen vilja läsa mina journaler fr¨,ån den här tiden men vågar inte.
Dagen när jag fick ECT var jag snurrig och kände inte igen människor. Jag sov mycket och de som var inkopplade från en ätstörningsenhet fick inte info om min ECT behandling. Jag började att äta men hade svårt att begränsa mej till hur mycket jag skulle äta. Det var då min bulimi började att utvecklas men alla var glada att jag åt. Jag flyttades till en ätstörningsenhet i Lund och då hade ECT avslutatas.
Jag får de första minnena från min tid som anorektiker och jag slutar äta. Jag hade också utvecklat ett självskadebeteende och jag brände mej på plattången vid ett tillfälle. Pga mitt självskadebeteende fick jag inte va klar I Lund utan flyttade till NYköping till en långtids avdelning.
Jag fick diagnosen personlighetsstörning UNS som senare ändrades till diagnosen Emtionellt instabil personlighetsstörning eller kallas ofta för Borderline.
Innan ECT hade jag aldrig skadat mej själv och hade inte under min skoltid heller visat på svårtigheter med instabila ”känslostormar”. Sedan dess lider jag av minnesförlust, svårigeheter med relationer, självskadesbeteende, många intoxer och självmordsförsök. Idag 10 år senare jag fortfarande inte frisk och klarar inte av att jobba. Jag känner mej ofta ensam och övergiven.Men jag drar mej ofta undan för mej själv. Innan var jag social, umgicks med kompisar, festade och kunde jobba.
Jag har varit flera år på psyk och bott 2,5 år på ett behandligshem. Jag har perioder som jag mår så dåligt att jag måste vara inlagd på¨psyk och det händer ofta att läkaren sätter ett LPT.”