“Fått många ect behandlingar, dock ej mot min vilja. Dom har berövat mig mitt liv. Har inget socialt nätverk utöver min familj o arb kolleger, dom kommer jag inte undan. Rädsla och ångest för att träffa människor jag inte känner. Jag lever i min egen lilla bubbla, känner mig likgiltig till det mesta, tom i huvudet. har koncentrations svårigheter, fått lära om en massa saker i livet som en gång varit självklara att kunna.. minns inte saker bakåt i tiden som varit mycket betydelsefulla..minnet från barnet som litet är som bortblåst.. en stor del av hjärnan känns DÖD min intelegens är borta, jag håller avstånd att gå in i diskutioner då jag inte klarar detta kommer inte kunna gå vidare i min karriär, hur ska jag klara en utbildning utan minne….jag har massor att skriva men svårt att formulera mig här till dig.. detta är bara en liten del av mitt stulna liv. Att leva isolerad mår ingen bra av.. att inte kunna inleda en kärleks relationför rädslan pga rädslan av vad folk ska tycka om mig..tro jag är efterbliven ,dum i huvudet och inteligens befriad. Bara vetskapen av att jag ibland måste träffa människor som jag känner eller aldrig har träffat gör mig rädd och ångestfylld. Tar omvägar när jag ser folk i affären som jag känner för att slippa stanna och prata. Jag är och känner mig så ensam och min rädsla är att det kommer förbli så resten av livet. Jag tror själv att det kommer förbli så, för detta är inget jag kommer kunna bemästra. Glädjen till livet finns inte längre, döden är inget som skrämmer mig.. livet är mig likgiltigt”