Intervju med en ung tjej som fick elchocker i 16-17 års åldern
”Efter ect:n fick jag mitt värsta sammanbrott någonsin då jag försökte ta livet av mig någon gång i veckan, men blev ändå hemskickad från akuten nån dag senare.”
”för min läkare blev frustrerad för inget annat hjälpte och de visste inte riktigt vad de skulle göra med mig.”
Namn:
X
Ort:
växjö
Ålder:
nu 19,
När fick du el-chocker?
under en relativt kort period när jag var sexton/sjutton
Var fick du dem?
på vuxenpsyk i växjö
Varför fick du el-chocker?
för min läkare blev frustrerad för inget annat hjälpte och de visste inte riktigt vad de skulle göra med mig.
Vilken information fick du om elchocker innan?
inte alls mkt vad jag vet. (eller minns) mest en muntlig genomgång om att det kunde hjälpa.
Vad blev du lovad som ett resultat från el-chockerna?
blev inte lovad något, men min läkare sa att det hjälpte många och kunde även hjälpa mig.
Fick du detta resultat?
nej, jag fick ingen som helst förbättring av mitt mående. ingen i min omgivning märkte något heller. Hann gå en eller två veckor efter ect:n innan jag försökte ta livet av mig igen.
Berättade någon om vilka bieffekter som elchocker har?
min läkare sa att det kunde påverka närminnet men att det skulle återhämta sig efter någon vecka. Dock sa hon att jag troligtvis inte kanske minns så mycket från behandlingstiden och inte skulle göra det framöver heller.
Kände du dig tvungen att acceptera elchocker som ”behandling”?
På något sätt kändes det som en bra grej, och jag var villig och prova eftersom inget annat hjälpte och jag var trött på att åka in och ut på barnpsyk hela tiden. läkaren fick det att låta som en mirakelkur och jag gick på det.
Hur många elchocker har du fått totalt (antal elchocker och under hur lång tid)?
jag fick enbart elchocker under två tre veckors tid. kanske 8-11 behandligar. sen hade avdelningen julstängt.
Vad upplevde du för förändringar i ditt liv?
mitt minne, inga som helst positiva förändringar. bara negativa. efteråt tappade jag minnet under drygt ett halvår(som är helt borta), fick svårt att minnas saker som hänt tidigare och svårt att komma ihåg saker som ska hända. till exempel skolarbete. fick ändra mitt plugg-mönster”, hade jag ett prov fick jag börja plugga dagen innan för pluggar jag en vecka innan hinner jag glömma allt. som om ingenting sätter sig som jag lär mig. vilket jag tidigare varit väldigt duktig med. närminnet blev sämre och jag kan fortfarande fråga samma fråga tre gånger på en halvtimme utan att minnas det. ända tills någon påpekar att jag redan frågat det.
Hur upplevde dina när och kära att du fick el-chocker? Vilka förändringar såg de hos dig?
jag tror ingen såg någon förändring. förutom att efter själva behandlingarna fick jag såna kickar enligt min läkare. jag blev nästintill hög på narkos och bad om mer hela tiden. mer narkos och mer behandlingar,(vilket jag dock inte fick)
Har du berättat för någon psykiatriker om de dåliga saker du upplevt som resultat av elchocksbehandling? Om så, vad har du fått för svar?
jag har länge påpekat försämringen av mitt minne till både min läkare och min psykolog. efter ett och ett halvt år fick jag göra en undersökning, (typ sån man gör med barn som har adhd). Kollade sifferminne och logik och nästan allt. Svaren såg helt normala ut, fast vi hade inget tidigare resultat att jämföra med eftersom jag inte gjort sån undersökning innan. Efter det så sket jag i det. lärde mig i stället små tricks så jag lättare kommer ihåg, som att alltid ha med kalender och skriva upp saker som händer osv. min läkare sa att detta absolut inte kunde bero på elchocksbehandlingen eftersom det var så länge sedan, men eftersom problemen startade då så är jag övertygad om det.
Hur vill du beskriva den behandling som du har fått av psykiatrin före, under och efter el-chockerna?
jag vet inte om det jag fick innan kan kallas behandling. jag blev mest medicinerad. hade samtal lite då och då, nån gång i veckan. hade bett om hjälp i flera år men faktiskt inte fått någonting. blev vara runtskickad mellan 10-15 behandlare som gick in i väggen eller bytte jobb. Efter ect:n fick jag mitt värsta sammanbrott någonsin då jag försökte ta livet av mig någon gång i veckan, men blev ändå hemskickad från akuten nån dag senare. under samma veva startade bup i växjö en dbt-behandling som jag fick gå på. med faktiskt folk som lyssnade på mig och där jag fick prata ut utan att det ledde till att man höjde medicinerna. slutade även tvärt med alla mediciner (pga levern) . sen dess har jag inte försökt ta livet av mig, inte skadat mig sj, ingenting som bup skulle ogillat liksom.
Hur ser ditt liv ut nu?
idag är mitt liv underbart, eller jag kämpar varje dag med mycket. Det finns alltid tankar på att skada mig själv, svälta, dö men jag har, med hjälp av dbt:n lärt mig kontrollera dessa tankar. för två månader sedan slutade jag på bup, eftersom 1. jag räknades som någorlunda frisk 2: jag var alldeles för gammal och vägrade gå till vuxenpsyk. äter knappt några mediciner och går i skolan igen. psyket upptar inte längre all min tid och är inte längre mitt andra hem. från att vara bipolär, djupt deprimerad, ätstörd, självskadetjej räknas jag nu som frisk. även då jag har mina maniska dagar osv.
Skulle du vilja få el-chocker igen? Är det något du skulle vilja rekommendera till andra?
aldrig i hela mitt liv. och definitivt inget jag skulle rekommendera till andra. känns inte som en lösning på ett problem, snarare ett sätt att för läkaren att få det se ut som denne faktiskt gör något.
Om du summerar – vilka skador har du fått från den el-chocksbehandling du fick?
minnet. närminnet, bara suddiga minnen från tidigare liv och totala minnesluckor under ca 1/2 år.
Tycker du att du är berättigad till en ursäkt och skadestånd för de el-chocker du fick?
jag tycker inte jag har det. eller jag känner skuldkänslor. skamsen. för det var trots allt jag som sa ja till behandligen. ingen tvingade mig. och hade jag läst på om det innan eller frågat andra människor så hade jag nog sagt nej. så känner att det var mitt eget fel.
Har har du funderat på att anmäla det som du har råkat ut för? Vad har hindrat dig? Hur har du funderat kring detta?
jag har faktiskt inte funderat på detta över huvud taget. visste inte att man kunde göra sånt ens. fast tror inte jag skulle göra det, skulle inte orka en tvist med psykiatrin, vill liksom bara komma bort och inte bli påmind om allt som hänt liksom.