Copyright (c) – Originalartikel: Electroconvulsive Therapy on Autistic Youth Unjustified and Dangerous, Medical Experts Say
Av Children’s Health Defense Team
I filmen ”Gökboet” från 1975 riktades allmänhetens uppmärksamhet på en metod från 1930-talet som kallades lobotomi: ett ingrepp som förändrande hjärnan och vilken en av dess ledande förespråkare Dr Walter Freeman beskriver som ”kirurgi av själen”. Lobotomier utfördes på tusentals vuxna amerikaner och vissa barn långt in på 1980-talet innan de till viss del (men inte helt) togs bort.
Metoden fick smeknamnet ”lobotomi med ishacka” på 1940- och 1950-talen, eftersom läkare använde ett ”instrument som liknade en hacka” för att nå in genom ögonhålorna för att bryta nervförbindelser i hjärnan, efter att de först ”dämpat” patienter med elchocksbehandlingar. I ”Gökboet” skildrades lobotomin som ett rått verktyg för att ”stabilisera” personlighet och eliminera ”överflödiga känslor” –ofta med drastiska och ibland dödliga resultat.
Det sena 1930-talet var en storhetstid när det gäller att experimentera med hjärnorna hos de som var förklarade som schizofrena, bipolära eller djupt deprimerade – eller som psykiatrikern och psykiatrivisslaren Dr. Breggin uttrycker det, för att söka efter ”nya sätt att tillfoga kontrollerad skada på en patients hjärna utan att helt förstöra dess funktion”. Kort efter uppkomsten av lobotomi fokuserade italienska psykiatriker på procedurens elchockskomponent och började göra reklam för elektriskt framkallade krampanfall som en psykiatrisk intervention.
Åttio år senare används elchocksbehandling (ECT) inte bara vanligen för att behandla psykos och andra sjukdomar, utan är ett upprörande men acceptabelt alternativ för utökade indikationer som svår autism att använda även om inte behandlingen är godkänd. Ledd av hypotesen att intensiva krampanfall kan ha terapeutiska effekter (ett konstigt påstående för de många individer med autism som redan lider av obehagliga krampanfall), syftet med ECT är att leda elektricitet genom hjärnan för att framkalla ett renodlat krampanfall som liknar ett epileptiskt krampanfall.
Förespråkare för ECT till autistiska unga och deprimerade vuxna hävdar att ”modern ECT avviker mycket ifrån de gamla metoderna som gjorde att ECT fick ett rykte om att vara farligt”. Dessa ”gamla metoder” gav våldsamma krampanfall som fick kroppen att ”slå med en kraft som var tillräckligt stor för att bryta ben”. Men att modern ECT framkallar en tillfällig koma och en platt kurva för hjärnvågor låter knappast mer lugnande.
I en granskning år 2006 i Advances in Psychiatric Treatment uppgavs att ”Nyare metoder för ECT inte har resulterat i en märkbar minskning av biverkningar”. Även om beundrare av ECT gör stor sak av att 21:e århundradets ECT är mycket ”kontrollerad” och ”raffinerad”, erkänner de även dessutom att ”den mest optimala varaktigheten för krampanfall förblir oklar” och att de inte riktigt förstår hur ECT fungerar.
”Biverkningar” – en fråga om perspektiv?
Neurokirurger erkänner att psykiatriska insatser i hjärnan är ett exempel på ett ”etiskt gungfly”. Ändå är den underliggande övertygelsen kring att använda ECT att ”psykiatriska sjukdomar kan behandlas genom att selektivt förstöra frisk hjärnvävnad”. Av denna anledning – och för att de är institutionellt och professionellt engagerade i tillkännagivandet om ECT – avfärdar förespråkare lättsinnigt kända resultat av ECT som förvirring och minnesförlust endast som ”biverkningar”.
Alla är inte överens. Den vid Harvard utbildade psykiatrikern Dr Breggin förklarar att eftersom ECT fungerar genom att planmässigt skada hjärnan är dess effekter jämförbara med en traumatisk hjärnskada. Efter så lite som en till tre omgångar av ECT kan skadan inte bara framkalla fysiska symtom såsom huvudvärk och illamående, utan kan också försämra minnet och koncentrationen bestående och ”rasera” självkänslan. Breggin sammanfattar:
”Efter flera fortlöpande ECT-er blir den skadade personen alltmer apatisk, likgiltig, oförmögen att känna äkta känslor och till och med robotmässig. Minnesförlust och förvirring förvärras. Denna hjälplösa person blir oförmögen att uttrycka att han/hon lider nöd eller har klagomål och blir foglig och hanterbar. Läkare som ger ECT kallar felaktigt detta en förbättring men det visar på allvarlig och invalidiserande hjärnskada”.
”I alla påståenden om att ECT inte orsakar hjärnskador ignoreras grundläggande vetenskap om elektricitet” enligt andra kritiker. En expert på bioteknik påpekar att ECT kan leda till följder för hjärnceller, vilka innefattar funktionsrubbning, tillfällig skada, bestående skada med celldöd och, som ett resultat av den pulserande spänningen, ”en effekt som av en bergborrmaskin vilken kan riva hål i cellväggarna … vilket leder till förändring eller förstörelse av cellmembran”.
Genom att jämföra lobotomi och ”kirurgi av själen” säger Breggin att när man riktar in sig på viktiga delar av hjärnan får det långtgående konsekvenser:
“Elektriciteten går inte bara genom pannloberna – det är platsen för intelligens och omtänksamhet och kreativitet och omdöme – den går även genom de tinningsloberna – platsen för minne. Du skadar själva uttrycket för personligheten, karaktären, individualiteten och till och med, om du tror på den, uttryck för själen”.
Autism – att inrikta sig på underliggande medicinska tillstånd ger bättre resultat än ECT
Att etikettera autism som en psykiatrisk sjukdom kan vara en av de mest tragiska felaktigheter som någonsin gjorts inom modern medicin. Under minst två decennier har föräldrar, kliniker och forskare gjort motstånd mot företeelsen att klassificera i olika diagnoser och visat hur ”autism” är ett paraplybegrepp för en ”mycket varierande uppsättning avvikelser som påverkar flera system i kroppen”.
Dessutom säger kritiker att dessa system, som rör metaboliska, mitokondriella, immunologiska, mag-tarm- och neurologiska funktioner, ”interagerar på komplexa sätt och sätt enligt vilka de är mycket beroende av varandra”.
I juli 2013 presenterade Harvard-läkaren Dr. Timothy Buie fallstudier (tidsangivelse 1:08) för Interagency Autism Coordinating Committee (IACC) (Kommittén för samordning mellan myndigheter av autism, ö. a), en federal och rådgivande kommitté för autism. Studierna illustrerar hur autistiska beteenden som ofta betecknas som psykologiska har en medicinsk grund. Genom att dela ut videofilmer med två ungdomar som upplever en akut nödsituation och smärta kopplat till mag- och tarm betonade Buie att ”inflammation var som helst i kroppen kan vara något som utlöser effekter på hjärnan”. Ännu mer avgörande kan enligt Buie vara när problem med beteenden som självskada ”helt” löser sig när man inriktar sig på de underliggande medicinska problemen på lämpligt sätt.
Att erkänna att hjärnan och nervsystemet är sammankopplade med andra system i kroppen öppnar kort sagt upp för möjligheten att ta itu med några av autismens kärnsymtom och därmed förbättra livskvaliteten avsevärt.
Tyvärr återspeglade den presentation på IACC vilken omedelbart följde Buies tal på ett annat tillvägagångssätt, i vilket man inte tog upp de underliggande medicinska faktorerna (som kronisk smärta eller att sinnesintrycken angrips) vilka kan framkalla självskadebeteende. Dr Lee Wachtel, som är en ledande förespråkare för ECT vid Johns Hopkins School of Medicine, presenterade istället ECT som ett sätt att stoppa de provocerande beteendena utan att ta itu med några av de bakomliggande problemen.
Wachtel fortsätter att marknadsföra ECT. I en artikel från 2018 i Psychiatric Times förespråkade Wachtel ECT specifikt för ungdomar med autism och självskadebeteende. Genom att jämföra ECT med njurdialys klargjorde Wachtel det utmanande behandlings-PM-et, som inte bara innefattar stimulering med elektroder utan också generell bedövning, muskelavslappnande medel (för att undvika att skadas av krampanfall) och kontinuerlig syretillförsel – ges så ofta som initialt flera gånger i veckan och var femte till tionde dag som ”underhåll”, vilket blir till hundratals sessioner över tid.
Andra läkare som använder ECT på yngre patienter är överens om behovet av pågående underhållskurer för att bibehålla ”klinisk stabilitet”. En förespråkare för ECT vid Johns Hopkins har erkänt att när ECT används hos autistiska patienter för att begränsa självskadebeteenden, kan patienterna ”inte få mindre ECT” och kräver pågående behandlingar. Han tillägger; ”ingen känner riktigt till de långsiktiga effekterna av ECT för den mängden och med ECT som startades i en så låg ålder”.
Dags att förbjuda och inte marknadsföra ECT för barn och tonåringar
När läkare använder ECT på autistiska barn och tonåringar ger de behandlingen utan att ha godkännande. Det beror på att ECT-apparater inte är godkända för autism av FDA. Försäkringsgivaren Aetna anser att ECT är ”experimentell och undersökande” för att behandla störningar med autismspektrum.
På 1970-talet klassificerade FDA ECT-apparater som klass III-apparater med hög risk. Men med början från år 2009 började tillsynsmyndigheten en process för att omklassificera dem till klass II-apparater med lägre risk. Trots att majoriteten (79 %) av allmänhetens och experters kommentarer var starkt emot fortsatte FDA i slutet av 2018 med att klassificera till klass II inklusive för tonåringar med katatoni (ett vanligt drag av autism), bipolär sjukdom och djup depression.
Sedan 1979 har Breggin på ett hjältemodigt sätt förespråkat ett totalt förbud mot ECT, en metod som han karaktäriserar som både farlig och kränkande. Breggin förespråkar starkt att avskaffa metoden på minderåriga och noterar att man i långsiktiga uppföljningsstudier av ECT-patienter nu definitivt styrker ”mycket stor skada på hjärna och själ”.
Något som FDA:s omklassificering visar är att USA tyvärr går i fel riktning. Även om Världshälsoorganisationen uppgav i en bok om hjälpmedel inom psykisk hälsa från 2005 att det inte finns ”några indikationer för att använda ECT på minderåriga, och därför borde förbjudas genom lagstiftning” (s. 64), publicerade American Academy of Child and Adolescent Psychiatry (Amerikanska akademin för barn och ungdomspsykiatri, ö. a.) vid samma tidpunkt specifikationer för hur ECT skall användas på ungdomar. Tyvärr används dessa riktlinjer ofta för att motivera den ökande användningen av ECT på yngre befolkningsgrupper.
Wachtel och kollegor avfärdar invändningar mot att använda ECT på barn som ett resultat av oinformerat ”motstånd och stigma”. Men de som har studerat metodens långsiktiga risker, såsom Breggin och andra kritiker, ser ECT som barbariskt.
Som en brittisk professor sa, ”Sunt förnuft säger att du inte för en hög spänning av elektricitet genom barns hjärnor”. En medarbetare inom psykisk hälsovård i Australien var kritisk till att ”fördumma” psykiatrin som yrke och sa:
”När dagens psykiatriker får en komplicerad patient vet de inte vad de ska göra. Således når de mycket snabbt gränsen för sina färdigheter och har inget annat val än att sträcka sig efter elektroderna. En psykiatriker som säger ’du behöver ECT’ säger egentligen bara, ’jag vet inte vad jag mer kan göra’”.
Copyright (c) – Originalartikel: Electroconvulsive Therapy on Autistic Youth Unjustified and Dangerous, Medical Experts Say