”Jag anser att man ska ifrågasätta frivilligheten även om man som patient faktiskt går mer på ECT-behandling. Detta av två anledningar:
1. Om jag bedöms vara så djupt deprimerad att den här typen av allvarliga ingrepp är det enda som hjälper, hur kan jag då samtidigt anses kapabel att göra en rationell avvägning av riskerna/fördelarna med den (enda) behandlingsmetod som presenteras för mig?
2. Även om jag under så djup depression anses kapabel att besluta kring ett så allvarligt ingrepp, så anser jag fortfarande inte att det kan kallas frivillighet. Jag har (enligt nära anhöriga jag pratat med vid tiden för själv minns jag ju inte…) tagit beslutet på grundval av den information jag fick då, enligt vilken det fanns ”viss risk för” kortvariga, begränsade minnesstörningar men att minnet skulle vara fullt återställt senast två veckor efter avslutad behandling – vilket fyra månader senare fortfarande inte är min verklighet.
Så vari ligger frivilligheten om man är så djupt deprimerad att man inte anses veta vad som är ens eget bästa och i det läget ska ta beslut på grundval av bristfällig/felaktig/förskönande information om den enda behandlingsmetod som erbjuds??
Om man nu anse så djupt deprimerad att inget annat än elchocker hjälper, bör man heller inte anses kapabel att bedöma riskerna med denna behandling – varför det egentligen inte är fråga om frivillighet. Att ge patienten möjlighet att själva välja denna behandlingsmetod (som säkert i fler än mitt fall också är det enda alternativ som presenterats), anser jag bara är ett sätt för psykiatrin att dölja att det egentligen handlar om tvång, samtidigt som de genom patientens ”frivillighet” frånsäger sig ansvaret för följderna. Det kanske är möjligt att det finns fall där ECT faktiskt är det enda alternativ som finns, men då ska det fylla kriterierna för att vara livsuppehållande! I de fallen ska det vara ansvarig läkare som tar beslut om behandlingen och ansvaret för följderna ska ligga helt hos de som tagit beslutet. Som det är nu finns det ingen som tar ansvar för följderna därför att man anses ha ”informerats” i förväg om riskerna, och man har gått med ”frivilligt”.
Oavsett hur djupt deprimerad jag var – hade jag som underlag för beslutet haft den information om behandlingen som jag nu har (och inte har jag då fått den från psykiatrin…), hade jag av principiella och etiska skäl hellre dött än gått med på ECT. Så vari ligger frivilligheten om jag pga av den information jag får går med på en behandling som strider mot allt jag tror på?? Lurad skulle jag vilja säga att jag är – och i förlängningen utsatt för dolt tvång från psykiatrins sida.”