”När jag läser anmälningarna från andra, blir jag förvånad över hur många biverkningar jag känner igen i mig själv, fast jag har trott att det var mig det var fel på. Så jag tappade verkligen självkänslan och känslan av att vara värd något. Det ledde till dom ödesdigra sociala konsekvenserna, varav ett mycket destruktivt förhållande var det värsta.
Jag har ´nästan´ lyckats ta livet av mig vid 4 tillfällen genom att helt enkelt sluta äta. Jag har ändå inte haft någon aptit under dom här 16 åren och känner inte frånvaron av mat.Vänner har förstått och ´räddat´mig.Tyvärr, ja så kändes det, för jag är inte modig nog att kasta mig framför tåget eller något annat snabbt och våldsamt.
Och till slut, ´money talks´säger man och i vissa kretsar är det visst det enda som hörs. Så angående arbetsförmågan : efter behandlingen var jag helt sjukskriven i 4 år, och under de resterande 12 har jag som mest klarat arbeta 50% och varit halvt sjukskriven. En mycket dålig affär, både för mig och för samhället.
Det var väl det viktigaste, och allt jag skrivit om finns i min journal hos kurator Christina Sandelin inom öppenvården i Halmstad, ´tror´jag i alla fall. Jo, det gör det säkert, men att sådana tvivel dyker upp är väl ytterligare en bieffekt man får leva med resten av livet, en ständig latent paranoia som kan blomma upp och ge vaddå ? ……Ångest,psykos, självmordstankar och depression……allt det där som dom ´botade´för 16 år sedan. Det är så dumt så man vill gråta blod. Men dom tystade en…. så i det avseendet ´lyckades´dom.”