Kränkt av hela proceduren
”Jag vill härmed anmäla de skador som jag har fått av 2st ECT-behandlingar. Redan efter två behandlingar tappade jag helt verklighetsförankringen och var troligtvis på väg in i en psykos. Därför avbröt jag själv ECT-behandlingarna.
Jag känner mig kränkt av hela proceduren från början till slut då jag upplever att jag som psykiskt sjuk inte har tagits på allvar och inte har bemötts som en fullvärdig individ. Så gott som inga av våra rättigheter har tillgodosetts.
Den 13/6 lyftes först frågan om ECT av min vårdkontakt, en psykiatri-sjuksköterska, på sjukhuset. Den 24/6 föreslog en läkare, som jag då mötte första gången, att vi skulle inleda ECT-behandling. Detta var vid mitt andra läkarbesök på avdelningen.
Kände mig tvingad
Jag tackade själv ja till att prova behandlingen trots ett stort motstånd hos mina anhöriga. Jag hade då förespeglats att det inte fanns någon annan behandling att prova. Upplevde därför att jag egentligen inte gick med på behandlingen frivilligt utan kände ett tvång att prova eftersom jag kände att allt hopp annars var ute för mig. Min depression och ångest fördjupades efter detta, för mig, tragiska besked.
Jag kände mig verkligen tvungen att prova ECT då jag fick besked om att ”det inte finns något annat att prova nu” och att ”vi vet inte vad vi ska göra nu” då syftandes på att jag fick biverkningar av SSRI-preparaten som gjorde att jag fick avbryta medicineringen.
Blev lovad snabba resultat och inga biverkningar
Jag fick information om narkosen, hur själva behandlingen går till och eftervården. Jag informerades också om att biverkningarna hos de flesta var så lindriga att man oftast inte behöver sjukskrivning utan kan arbeta som vanligt. Många ”får behandling på förmiddagen och åker till arbetet på eftermiddagen”. Informerades om att lättare, övergående minnesluckor kan uppträda och att detta gäller närminnet, främst luckor från dagens behandling.
Informerades om detta via telefon av en vårdare på mottagningen. Fick också besked på att min mycket oroliga dotter kunde följa med på morgonen för min första behandling för samtal med vårdaren. Fick detta telefonsamtal sex dagar före behandlingen skulle inledas.
Personalen var mycket positiv och menade att jag snabbt skulle märka en förbättring. Förmodligen skulle jag märka skillnad redan efter första behandlingen. De sa också att jag efter ca. 7 behandlingar förmodligen skulle vara fri från depression och ångest.
Psykiska trauman efter ECT-behandlingarna
Minnesstörningar och minnesluckor under lång tid, akuta hallucinationer och förlorad verklighetsförankring, i direkt anslutning till behandlingen, som var kvarvarande under några månader, psykiskt trauma som ledde till djupare depression, ökad ångest och allvarliga självmordstankar, psykiskt trauma för min dotter och konflikter i familjen som försämrat mitt psykiska tillstånd och försenat mitt tillfrisknande.
Nu, två år efter behandlingarna, upplever jag mig relativt återställd men med vissa besvär ibland vad gäller minnet. Minnesluckor har bit för bit fyllts i med hjälp av att anhöriga upprepade gånger har berättat för mig det som jag har glömt. Dessutom behöver jag många minneslappar för att komma ihåg vardagliga saker, även om det nu har blivit bättre.
Har dessutom vissa psykiska men då jag har svårt att förstå, greppa och bearbeta upplevelserna kring behandlingarna. Förstår inte varför jag fick behandling så lättvindigt utan ordentlig utredning, diagnos och försök med andra behandlingar som t.ex. ytterligare läkemedel och kontakt med psykolog, remiss till Allmänpsykiatriska mottagningen m.m.
Psykosliknande tillstånd
Känner mig också djupt kränkt av uteblivet stöd i samband med de akuta, svåra biverkningar jag fick dagarna efter de två behandlingarna. Hamnade då i ett psykosliknande tillstånd med dofthallucinationer och bristande verklighetsuppfattning då jag upplevde att det var höst istället för sommar, och att jag var tillbaka i vissa miljöer från min barndom. Detta upplever också anhöriga som kränkande då de ansåg sig vara i behov av stöd när de hamnade i en, för dem, fullständigt främmande, skrämmande och ej hanterbar situation. För oss är detta ett psykiskt trauma som vi aldrig har fått bekräftelse på att det härrör från ECT:n.
Depression, ångest och självmordstankar
Dessutom fördjupades min depression och ångest i samband med dessa biverkningar då jag kände mig som en dålig och extra vek person som inte klarade av att få ECT-behandling. Eftersom jag också fått besked på att det inte fanns mycket mer att göra kändes hopplösheten enorm och självmordstankarna tilltog kraftigt.
Mina anhöriga och vänner upplever att mitt minne är sämre än tidigare. De får fortfarande fylla i luckor och påminna mig om saker. Ibland förfäras de över att jag glömt saker vi rätt nyligen pratat om.
Ingen har tagit mina biverkningar på allvar och ingen har heller brytt sig om mina och mina anhörigas upplevelser av tiden före, under och efter behandlingen, trots att det påverkade våra liv på ett dramatiskt sätt.
Jag har berättat om mina skador från ECT för överläkaren på mottagningen, samt andra läkare och annan vårdpersonal men bara fått till svar att man inte känner till dessa biverkningar och att om de är en följd av ECT:n så är de i så fall mycket ovanligt.
Misstänker en hjärnskada
Själv misstänker jag att det var tal om en hjärnskada som, förutom det trauma det innebar för mig och min familj, kunde lett till allvarliga men.
Jag tycker att jag och min dotter är berättigade till både en ursäkt och skadestånd för det lidande vi fått utstå. Vi har också vid upprepade tillfällen under dessa två år, via mail, försökt att få kontakt med ansvariga för att få svar på frågor och för att få någon typ av bekräftelse på att vi har utstått onödigt lidande. Vi har även där kränkts då vi inte har fått svar på vår vädjan. Vi har inte fått någon hjälp eller information angående att anmäla mina skador från ECT-behandlingarna.”