”Bestående minnesskador, och skadade axelleder. Jag har idag lärt mig att leva med förlusten av mina minnen, men jag är idag 25 år gammal och jag har tappat mycket. ECT’n har på sätt förstört mitt liv. Det känns som en skam att ens ha blivit behandlad med ”den morderna tidens lobotomi”.”
Namn:
XX
Ort:
Kungälv
Ålder:
XX
– När träffade du första gången en läkare inom psykiatrin?
Första gången jag träffade en läkare inom vuxen psykiatrin var hösten 2003. Jag var då sjutton år gammal, men skulle fylla arton tidigt året därpå, varav jag hamnade på den vuxen psykiatriska vårdavdelningen.
– Vilket/vilka problem var det du ville få hjälp med?
Jag hade fruktansvärd ångest. Jag orkade inte leva med min ångest som jag hade 24 timmar om dygnet, jag varken sov eller åt, hade panikångest och var deprimerad. Jag hade uttryckt önskan om att slippa leva och även tankar på ur jag skulle kunna avsluta mitt fruktansvärda liv som var fyllt med hemska minnen och ångest som följd. Denna gång var jag en vecka på den låsta psykiatriska vårdavdelningen på XX sjukhus. Där blev jag även inskriven inom psykiatrin i XX och efter det årsskiftet blev jag inskriven på ett center, Center 2 i XX. Där bor man måndag till fredag och åker hem på helgerna.
– När var det först som någon föreslog ECT som behandling och varför?
Det var hösten 2005. Jag var inlagd åter igen på den psykiatriska vårdavdelningen efter att kontaktmannaskapet från psykiatrins sida hade fallerat. Jag hade fortfarande inte fått eller kunnat prata om det som gjorde att jag mådde så dåligt, dem sexuella övergrepp som jag utsattes för som barn av min biologiska farfar, min farmor som lät det hända och min egen far som lämnade mig där, trotts vetskapen om att min farfar förgripit sig på barn tidigare. ECT, behandlingen erbjöds som en ”sista utväg” efter mitt tredje självmordsförsök på den låsta psykiatriska vårdavdelningen, trotts tillsyn fyra gånger i timmer och trotts extra vak. Så lyckades göra försök att få ett slut på min fruktansvärda ångest. Efter mitt tredje självmordsförsök på avdelningen kom överläkaren in på mitt rum och sa: ”Den sista utvägen är ECT behandlingar”. I journalanteckningarna står det ” Ida kan nog ändå vara djupt deprimerad.” Det står också att dem trodde att jag gjorde dessa försök för att få uppmärksamhet. Och kanske var det så. Jag vill ju ha hjälp, men det var ingen som hjälpte mig. Jag hade väldigt svårt att uttrycka mig, mina känslor, tankar och att prata om det som hänt mig. När jag vill prata, hade dem inte tid och drogade ned mig istället.
– Valde du själv att få ECT? Om inte, vem var det som fattade beslutet?
Jag valde som 19 åring att genomgå ECT behandlingen, då detta framställdes som ”sista utvägen”.
– Under vilken tidsperiod fick du ECT?
Under hösten 2005 genomgick jag en behandlingsserie med sex behandlingar. Behandlingarna var upplagda till varannan dag. Våren 2006 genom gick åter en behandlingsserie med sex behandlingar, denna gång polikliniskt.
– På vilket sjukhus/vilken klinik var det?
Norrbottens Länslandsting XX sjukhus. Psykiatriska vårdavdelningen.
– Hur många behandlingar har du fått totalt?
Jag har fått totalt tolv behandlingar.
– Vilken muntlig information fick du och ev. dina anhöriga om ECT? Berättade någon om minnesskador efter ECT?
Den informationen jag och min mamma fick om eventuella biverkningar var; omedelbar huvudvärk efteråt och tillfälliga minnesstörningar men som kommer att komma tillbaka.
– Vårdguiden säger så här: ”Övergående minnesstörning är vanlig och är i de allra flesta fall kortvarig och lindrig. Minnesstörningen kan dock i vissa fall bli mer långvarig eller varaktig och kan då ge varierande och ibland avsevärda besvär.” Vilken skriftlig information fick du och ev. dina anhöriga om ECT? Innehöll materialet någon information om minnesskador efter ECT?
Vi fick två broschyrer, en vetenskaplig, och en mer sammanfattande. Båda två från förtaget Pfizer. Ingen i dem står det om varaktiga besvär, det står endast om kortvariga och övergående besvär med minnet och att det inte finns någon studie som påvisar bestående skador.
– Fick du antidepressiv medicinering under tiden som du fick ECT? Om så, vilket/vilka preparat fick du?
Jag åt under detta tillfälle Efexsor 225 mg dagligen. Dessa mediciner gjorde mig mer död än levande, jag var som en zombie, kände inget och brydde mig inte om något överhuvudtaget.
– Gavs du på någon form av villkor för att du skulle gå med på att få ECT? (Detta kan vara t.ex. ”om du inte går med på att få ECT kan vi inte hjälpa dig”, ”om du inte vill ha ECT så måste du flytta till en låst avdelning”.) Kände du dig tvungen att acceptera ECT som ”behandling”?
Jag kände mig tvungen att acceptera ECT som en behandling, då överläkaren framhöll det som min sista utväg.
– Vad blev du lovad som ett resultat från ECT-behandlingen?
Att det skulle bli bättre. Att jag skulle må så mycket bättre.
– Gjordes en fullständig fysisk läkarundersökning innan du fick ECT? Tog man t.ex. några blodprover, gjorde röntgenundersökning eller på annat sätt letade efter någon rent fysisk orsak till dina problem?
Nej det gjorde dem inte, inte mer än de obligatoriska testerna och proverna som ska göras innan narkos.
– Vilka problem har du nu, efter att ha fått ECT? (Arbetar du? Har du t.ex. problem med att klara av vardagssysslor som inköp av mat, matlagning, städning, betalning av räkningar, kontakt med myndigheter, utnyttjande av olika transportmedel, etc.?)
Dagens sviter efter ECT behandlingarna är några stycken. Jag vet inte om mina minnes störningar idag är på grund av ECT’n eller bara är ”vanlig” minnesstörningar som alla har? Jag har dock mycket lite minne av vad jag idag vet cirka ett och ett halvt år bakåt i tiden från det att jag fick behandlingarna, ett och ett halvt år framåt är också borta. Jag mist tre år av mitt liv. Jag kommer till exempel inte ihåg varken min 18 års dag eller 20 års dag. Jag kommer inte ihåg mina syskons födelsedagar, jular eller de nyårsaftnar som passerat under den tiden. Jag kommer inte ihåg min hunds unga tid, valptiden eller unghundsåren. Jag har även problem idag med få lugnande medel exempelvis vid läkarundersökningar idag. Min skräck är att sövas ned igen. Jag har bestående problem med inflammerade axelleder. Jag är extremt överrörlig i mina leder, i och med kramperna under ECT behandlingarna drogs min axlar ur led, för att sedan falla på plats efter krampernas slut.
– Hur upplever dina anhöriga och vänner dig efter att du har fått ECT? Vilka förändringar ser de hos dig?
Vad jag vet är att min mamma och mina vänner som besökte mig på den psykiatriska vårdavdelningen blev förstörda. Jag kom inte ihåg mitt eget namn, jag visste inte att min mamma var min mamma, jag visste inte vars jag var och jag visste inte vem jag var, eller vem någon var. Att jag inte visste vem jag var höll i sig i ett dygn. Sedan ett dygn i att veta vem jag var och sedan en behandling på det.
– Psykiatrin hävdar ibland att skadorna från ECT härrör från patienten och dennes ”psykiska grundsjukdom”. Detta gör patienten maktlös och utan några rättigheter. Är det något som du har känt eller märkt av? Har dina rättigheter på något sätt kränkts?
Detta var inte en del av min psykiska dåvarande sjukdom. Min sjukdom var då PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. Med återupplevande av de sexuella övergrepp som jag utsattes för som barn.
– Har du berättat för någon psykiatriker om de negativa effekter som ECT-behandlingarna har haft på ditt liv? Om så, vad har du fått för svar?
Ja, jag fick träffa en annan läkare, då på den öppna psykiatriska mottagningen, jag frågade honom när mitt minne skulle komma tillbaka. Han sa: ”det kommer inte att komma tillbaka, det du har förlorat har du förlorat. Det är som att stänga av datorn utan att spara.” Han bad mig att prata med mina anhöriga och be dem återberätta. Jag sa att jag försökt, men trotts att dem återberättat så väcks inget till liv. Det är dött, det är tomt. Ett mörkt grått blad. Han ryckte bara menande på axlarna.
– Vid vårdskada i Landstingsvården kan man vända sig till Landstingens Ömsesidiga Försäkringsbolag (LÖF) för att fa ersättning. Hälso- och sjukvårdens personal ska enligt förvaltningslagen vid behov vara behjälplig med information och anmälan. Har du fått information och hjälp att anmäla dina skador?
Jag inte fått någon hjälp med detta. Jag vet att man kan göra anmälningar, då jag själv arbetar som undersköterska.
– Har du funderat på att anmäla det som du har råkat ut för? Vad har hindrat dig? Hur har du funderat kring detta?
Ibland har jag funderat på detta, speciellt när jag inte kunnat arbeta på grund av mina inflammerade axlar, då kortisonsprutor har blivit en vana varje år. Mina minnen som är som bortblåsta. Jag har nog tyckt att mitt fall är väl ingenting. Sedan är det skammen, skammen av att inte komma ihåg, rädsla för att bli förminskad, att det är väl ingenting.
– Om du summerar – vilka skador har du fått från ECT-behandlingen?
Bestående minnesskador, och skadade axelleder. Jag har idag lärt mig att leva med förlusten av mina minnen, men jag är idag 25 år gammal och jag har tappat mycket. ECT’n har på sätt förstört mitt liv. Det känns som en skam att ens ha blivit behandlad med ”den morderna tidens lobotomi”.
– Skulle du vilja få ECT-behandling igen? Är det något du skulle vilja rekommendera till andra?
Nej! Aldrig. Jag kommer aldrig att genomgå en ECT behandling igen. Och nej, jag skulle aldrig rekommendera detta för någon.
– Tycker du att du är berättigad till en ursäkt och skadestånd?
Ja. Eller ett svar. Hur kan man säga till en 19 åring som lider av svår posttraumatisk stressyndrom säga att ECT behandlingar är den sista utvägen? Hur kan man göra det till någon?