”Jag måste berätta om en kvinna i min närhet. För ca 35 år sedan fick hon en amningspsykos, vilket man sa att den skulle hävas på tre månader. Hon blev inlagd i Vadstena. Där fick hon 37 elchocker efter varandra, vilket innebar att hon fick bestående ofrivilliga ryckningar i fingrarna och ett svårt läspljud. Under det första året gick det knappt att höra vad hon sa. Hon läspade väldigt mycket och det tog över ett år innan hennes läspljud försvann. Innan hon blev sjuk var hon specialist på grekisk mytologi. Av den har hon inga minnen kvar. Amningspsykosen gick över till en psykos och hon fick diagnosen schizofreni. Under följande fem år for hon ut och in på psyket. Hon var starkt medicinerad och gick omkring som en sombie. 1985 drabbades hon av Minjärs sjukdom med yrsel och kräkningar och total hörselnedsättning på högra örat. Hon låg då inne i flera omgångar för depression mm. Men då vägrade hon ECTbehandling. Nu för ca två år sedan började hon höra allt sämre på vänstar örat och förra året förlorade hon också hörseln på det vänstra örat. Hon blev decorienterad och förvirrad för man tog inte hennes problem på allvar på Hörcentralen och hon blev inlagd på Psyket igen i tre månader. Hon grät mycket och hade svårt att förstå personalen. Jag var hos henne ofta och hjälpte henne i kontakt med psykiaterna mm.
På psyket tyckte de att hon grät alldeles för mycket. Jag försökte få dem att inse att hon sörjde över sin förlorade hörsel. Försökte få dem att inse hur det måste kännas att bli utestäng från alla ljud. Inte höra fåglarnas sång, inte höra vad vi säger, inte kunna lyssna på radio mm. Nej ingen lyssnade. De övertalade henne att ta emot ett antal ”Elbehandlingar”. De gav henne först 10 behandlingar och efter en månad fick hon ytterligare 10 behandlingar.
Jag var med henne på Öronmottagningen och frågade varför man inte tog hennes besvär på allvar. Efter ca en halvtimmes tjat fick jag igenom en hörseltest, vilket läkaren efteråt konstaterade att hon var så gott som helt döv! Då frågade jag honom varför ingen reagerade när hon sprang där var och varannan dag och klagade på att hörapparaten inte fungerade. Jag fick till svar att hon alltid var så exalterad. När jag undrade på vilket sätt fick jag till svar att hon alltid pratar så väldigt högt! Tacka fasen för det att hon nästan skriker!!! Hon hör ju inte sin egen röst!!!
Jag upplever att människor som drabbas av psykisk ohälsa är helt rättslösa i samhället. Jag har i många år kämpat för att LPT ska förändras. Jag vill att LPT ska bara gälla, vid behov, tre månader. Den ska bara kunna förlängas i ytterligare tre månader. Har inte läkarna fått bukt på sjukdomen efter sex månader så ska det till en Seckond opinion av helt fristående experter. Jag förstår inte behovet av förskrivning sex månaders LPT och att man förskriva den år ut och år in när psykiatrin påstår att de häver psykoser på tre månader!. Jag har människor i min närhet som går på LPT under två år där ca halva tiden varit hemmapermission med tvångsmedicinering.
Man pratar om rättssäkerhet! Men det gäller bara bovar och gangsters inte människor med psykisk ohälsa!
Just nu mår hon ganska bra. Hon har börjat att acceptera att hon är återkalleligt döv. Vi har hjälpt henne med olika hjälpmedel. Vi kommuniserar via sms. Det dråpliga i hennes situation är att hennes psykiater meddelade per brev att hon skulle ringa kl 10 på morgonen dagen efter och påpekade att det var viktigt att hon var hemma och svarade för det var viktigt det psykiatern hade att säga. Det står i hennes journal att hon är svårt hörselskadad. Så man börjar undra vem som det är mest fel på! Man börjar undra vad det är för utbildning läkarna får nu för tiden.
Vänligen, Britt”