Jag har liksom en föregående talare känt på ett elstängsel någon gång. Det är en något obehaglig upplevelse men ingenting mot en elektrokonvulsiv behandling, som jag också genomgått.
Narkosen är väldigt obehaglig, sticker i näsan o så. I och med att musklerna krampar så illa fick jag mer ont i nacken efteråt med.
När det gäller minnesförlust så är det vanskligt att mäta. Hur vet man om hur mycket en person känner till egentligen?
Min poäng är att fördröjningar på kommentarer eller uteblivna argument inte tas notis om.
Uppenbara saker som att känna igen sina släktingar märks såklart väl, men då har det gått katastrofalt snett! O att göra en total minnesinventering torde vara omöjligt.
Som sagt, de två alternativen som psykiatrin i Sverige erbjuder är kemiska preparat och elbehandlingar, i ett läge då mänsklig närhet, fysisk aktivitet och god kost är vad som behövs.
Samtalsterapi i en psykologisk anda med jaget i fokus ger mest en falsk egoboast som förr eller senare spricker.
Själavård inom församlingen tror jag är bättre.