Intervju i Sveriges Radio med Sture angående hans fru Marianne som dog efter 15 elchocksbehandlingar. Hör intervjun med Sture här.
NewsVoice – Stures fru Marianne dog efter 15 elchocker!
Sture: ”Hon försvann för oss –
både mentalt och kroppsligen.”.
Sture: ”Hon försvann för oss – både mentalt och kroppsligen. Hon försvann. Hon var inte min fru och inte morsan åt jäntorna. Vi led ju med henne, men vi förstod absolut inte hur hon led invärtes, på den här förbannade – ursäkta uttrycket – behandlingen. Det är det som känns än idag för jag har lite mardrömmar faktiskt, än idag, tårarna kommer. Om Anettes lidande och det känns för jävligt, helt enkelt”.
Reportern: ”Vi sitter vid matbordet i Stures hus i Ånge, alldeles bredvid den stora vedspisen, som han själv har murat. Nu har det gått drygt ett halvår, sedan hans fru gick bort.Nu efter obduktionen vet man att Anette dog av en ovanlig och obotlig neurologisk sjukdom, troligen Creutzfeldt Jacobs sjukdom. Men när hon behandlades med elchocker på psykkliniken i Sundsvall, visste man inte om det, utan läkarna trodde att Anette hade drabbats av en svår depression, den gjorde att hon varken kunde äta eller sova. Och hon fick elchocksbehandlingar för det här, den ena efter den andra. Men Anette blev inte bättre.”
Sture: ”Nej, ingenting. Hon vart sämre hela tiden. Det var en rakt nedstigande stege hela tiden. Vi försökte att prata med dem, att de skulle prova något annat. Men de hade liksom inte något annat, de gjorde ingen utvärdering! Vad jag fick höra, brukar det vara 8 behandlingar, sedan gör man en utvärdering. Men de bara körde på. Och innan vi fick slut på det där eländet, så tänkte de höja strömmen och fortsätta! Det blev 15 behandlingar på psyket, men hon blev hela tiden sämre och sämre. Och hon uttryckte flera gånger till mig: ’De håller på att ta ihjäl mig här’.”
Reportern: ”Försökte ni stoppa det på nåt sätt?”
Sture: ”O, ja flera gånger.”
Reportern: ”Lyssnade de på er, upplever du, att ni inte ville det här?”
Sture: ”De lyssnade, men de tog ju aldrig a nota vad vi sa. De hade bara en inriktnin och det var el. Hela tiden. De hade ingen som helst annan utvärdering eller ifrågasätta sina egna metoder. Då vi såg att frugan vart sämre och sämre. Det var det som gjorde ont.”
Reportern: ”Kunde Anette själv uttrycka sig och prata om det här, då?”
Sture: ”Ja, absolut! Hon var ju förtvivlad. Hon sa: ’De kommer att ta ihjäl mig med den här strömmen’. Och det känns för jävligt, helt enkelt.
Reportern: ”Anette var ju inte tvångsintagen. Hur kunde man behandla henne mot hennes vilja?”
Sture: ”Jo, hon fick skriva på nåt papper om – jag vet inte vad det heter, men det vart nån lag – att medge. Jag kan inte svara dig juridiskt, vad det var för någonting. Men de hade makten över henne då.”
Reportern: ”Anette behandlades ju för en svår depression, man trodde att det var det som var orsaken till att hon mådde så dåligt. Att hon inte kunde sova, att hon inte kunde äta. Nu, efter Anettes död så vet man ju att det var en annan sjukdom.”
Sture: ”Ja, jag har inte fått obduktionsresultatet. Men vi ska ju fara ner till Sundsvall och prata med någon läkare där. Men Creutzfeldt Jacobs sjukdom torde hon ha gått bort i. Att hon dog av den här sjukdomen är ju helt uppenbart. Men däremot: Perioden före det här, fick hon ju otroligt mycket stryk, i onödan. Hon har kunnat fått gått bort lugnt och fint, istället för att ’gå på tånaglarna’ och inte veta vad de gjorde med henne och så vidare. Det är det jag tycker är bedrövligt. Men loppet är kört och vi har sagt, både jäntorna och jag, att vi lämnar det här bakom oss. Den här intervjun som du nu ger, ger vi ju.
Man kan säga att: Det jag vädjar, det är att de ska titta på de här behandlingsmetoderna, så att man inte sätter folk i samma situation som Anette.”