Socialstyrelsen
Enskildas klagomål
106 30 Stockholm
Anmälan ang. permanenta minnesskador efter ECT
Trots att det jag vill anmäla ligger mer än två år bakåt i tiden väljer jag att skicka in den här rapporten. Min förhoppning är att den kommer att behandlas.
Mitt namn är XX, jag är 25 år och har tyvärr mitt liv delvis ödelagt på grund av minnesskador som jag fått efter att ha fått ECT.
När jag tog kontakt med psykiatrin hade jag medelsvår depression med suicidtankar. Detta var i slutet av 2007 – början av 2008, Säters sjukhus. Jag fick prova olika antidepressiva mediciner som t.ex. Cymbalta, Fluoxetin, Efexor. Av dem fick jag sömnsvårigheter, stickningar i ansiktet, och jag mådde sämre psykiskt.
Våren 2009 föreslogs ECT på grund av ”terapirefraktär depression med suicidalitet” (som det står i min journal) och jag fick totalt sex behandlingar. Jag valde själv att påbörja behandlingen, men blev sen övertalad att fortsätta den när jag själv inte ville ha fler ”behandlingar”. Jag kan omöjligt minnas vilken information jag fick före behandlingarna, men minns att de sa att minnessvårigheterna skulle vara övergående. Att efter ca 3 månader skulle jag vara ”återställd”.
Efter fyra behandlingar ville jag inte ha fler, p.g.a. de svåra minnesstörningar jag fick. Då övertalade de mig (minns tyvärr inte vem/vilka) genom att säga ”ju starkare minnesstörningen är desto bättre tar behandlingen, så i det här fallet är det bra med minnesstörningar!”
Journalutklipp: ”Vi fortsätter med ytterligare två ECT-behandlingar. Patienten accepterar detta förslag om än motvilligt.” Jag kände mig tvungen att fortsätta behandlingarna för mitt eget bästa.
Idag 2 ½ år senare så har jag fortfarande grova minnesluckor sen tiden när jag fick ECT och något lättare luckor genom hela 2008-2010. Förutom långtidsminnet, så är även korttidsminnet sämre än innan jag fick ECT. Jag har koncentrationsvårigheter, som jag inte hade innan ECT. Jag har svårt att hitta ord när jag pratar, vilket jag aldrig upplevt innan.
Även mina anhöriga och vänner märker av mina problem. De fick och får fortfarande berätta saker fler gånger för mig. Har svåra och lätta minnesluckor. Koncentrationssvårigheter. Har svårt att hitta ord när jag diskuterar med människor, vilket leder till att min självkänsla får en smäll.
Jag har pratat om mina problem som ECT-behandlingen orsakat väldigt mycket med mina psykiatriker. Jag har upplevt att de inte sagt så mycket om detta, lyssnar mest. En läkare tog mig på allvar då han skickade iväg mig på EEG. Jag har fått höra att min depression gör att jag har svårt att koncentrera mig osv. Att ”man kan inte vara säker på att det är pga ECT som du är på detta vis”. Jag är helt säker på att det är pga ECT som ”jag är så här”.
Innan behandlingen så fick jag mediciner och samtal, som jag inte tyckte hjälpte ett skvatt.
Under behandlingen däremot, då hände det lite saker. De gjort tester på mig, för att försöka hitta en diagnos. Observera att de gjorde detta samtidigt som jag genomgick en ECT-behandling. Jag menar; man är ju inte sitt rätta jag under tiden man får elchocker. Jag tycker det var riktigt dumt gjort att inte kunna vänta till ett tag efter (eller varför inte FÖRE?) behandlingen, så testerna skulle kunna bli mer korrekta. Det står i journalen att jag gjort ett av testen, sen träffat han som utförde det på mig och frågat mig angående detta. Det var någon fråga som jag inte ens kunde berätta varför jag tidigare svarat så. Det visar ju bara att man ofta inte är sig själv under tiden man får behandlingen. Det borde väl psykiatrin veta, om de utför dessa på människor?
Jag har varit sjukskriven i 2 ½ år för depression. Har precis blivit utförsäkrad och ska nu i dagarna påbörja programmet på AMS ”arbetslivsintroduktion”. Jag mår fortfarande väldigt dåligt. En anledning är pga min morfar var dödssjuk under tiden jag fick ECT, och hann även gå bort under min behandlingstid. Jag minns ingenting utav detta. Enligt journalen och kontakter så har jag varit och hälsat på min sjuka morfar hemma hos sig och på sjukhus minst 5 gånger under sin sista tiden i livet. Jag minns inte en enda gång. Jag minns heller inte dagen han dog, då jag även då var närvarande. Begravningen minns jag inte heller. Detta är något jag mår väldigt dåligt över fortfarande. Någon i min släkt berättade att jag satt vid hans sjuksäng och höll honom i handen en gång… det hade jag gärna velat minnas.
Det känns som att jag aldrig kommer kunna gå vidare från detta, då jag inte har några minnen att fästa mig vid. Min förhoppning är att min anmälan tas upp och behandlas. Det kan väl inte vara meningen att ens liv skall försämras så här?